Bättre sent än aldrig

Vad tiden går fort...

Har en massa text från och till under dagarna som jag skulle vilja få ut, men har inte tagit mig tiden att skriva ned det. Men borde ta mig tiden då det är otroligt skönt att få skriva ned massor som snurrar i huvudet, både frågetecken, utropstecken, sorg o glädje...

Ja då sitter man här, som man (jag) så länge drömt om, den "perfekta" vardagen/livet. Jag har en underbar man (med både fram o baksidor), en underbar liten son (men också sina fram o baksidor), samt underbara vänner o familj (även dem med fram o baksidor). Men vad vore något med bara en sida? --->fruktansvärt en-formigt o ostimulerande.

Tänk att detta livet stod o väntade på mig, jag som aldrig trodde att livet kunde bli såhär bra, och jag säger det igen "är så glad att jag kämpade o aldrig gav upp, även om det kändes så för stunden, att jag hade gett upp".

Jag tror att när jag blev dumpad av killen som jag hade lite äkta känslor för, föll ned men to mig upp. Att jag bodde i byn där jag var omringad av kärleksfulla människor. Fick en dipp i mina ätstörningar vid rätt tillfälle då jag träffade "dig". Det var dessa faktorer som medförde de känslor som gjorde att jag hittade inre ärlig kontakt med mig själv (förstår att många inte förstår denna mening), som gjorde att jag bestämde mig för att inte förstöra mer för mig själv och äventyra fler relationer. Att jag ville göra något av det där mörka som hade hållt mig vid liv under flera år. Det är så viktigt o avgörande att komma på den tanken själv, att vilja förändra på riktigt.

Jag tror att allt detta, denna känsloblandade berg&dalbana knackade mig på axeln, att jag var tvungen att välja. Jag kunde inte leva vidare som jag hade gjort om jag ville ha honom i mitt liv. jag var tvungen att lämna eller iaf försöka lämna...

Så nu sitter jag här, i livet som jag så länge drömt om o jag är världens lyckligaste mamma o fru! Snart flyttar vi dessutom till vårt permanenta gemensamma hem, vilket också känns för bra för att vara sant :)

Jag vet att jag ofta skriver om hur lycklig jag är nu för tiden o att mycket känns för bra för att vara sant, lite overkligt. men det är verkligen en sann känsla o en sådan kontrast som skett på min insida. Egentligen går det inte att förklara i ord...

Detta lilla underverk som nu ligger bredvid mig, är så himla vackert. Tänk att han är en blandning mellan mig o den man jag älskar. Att vi tillsammans kommer att få följa hans liv och utveckling, det är verkligen en gåva.

Kommer att skriva mer detaljerat om förlossning en annan gång då jag vill lägga ned tid på det. Jag vet att det betydde en del för mig (innan förlossningen), att få läsa andras förlossningsberättelser, så att man fick se lite olika vinklar på en o samma händelse.

Men till er som läser o har en förlossning framför er, så är sammanfattningen; "en underbar upplevelse som du aldrig kan förbereda dig på o aldrig kan glömma, o jaa, det är smärtsamt".

Nu skall jag o lillkillen göra oss lite klara inför en promenix in till stan, för en fika tillsammans med Jannike.

Ikväll blir en lugn kväll :)

Ha en bra dag!

//Fru Friborg