Ja det tog bara ett år ytterligare för att sätta mig och skriva vidare i bloggen ;) Men orsaken är att man prioriterar annorlunda nu när man har ett barn i familjen... men jag skall försöka fortsätta där jag var, då det finns en del som väntat.
...åkte vi upp på neonatal då de missat att ge mig antibiotika i tid, och risken fanns att Elliot skulle vara smittad med GBS! Väl uppe på neo så blev vi bemötta jätte bra, av barnläkaren och alla sjuksköterskor, vilket var en stor lättnad, då jag inte tyckte att bemötandet varit jätte bra på förlossningen. För att utesluta att Elliot blivit smittad av GBS bakterien så var det tvungna att göra 6 st blodanalyser under 24 timmar, och alla var tvungna att vara negativa. Det var ett blodprov som togs ur artärer som kom från huvudet, så jag tyckte att själva ingreppet var väldigt läskigt, vilket resulterade i många tårar i min mans famn, men jag ville absolut vara i provrummet för att ha kontroll över läget.
Efter alla tester som analyserats på labb så visade ingen av dem något positivt svar så vi kunde ta en lättnads suck, och gå vidare med vår lille nyfödde pojk, vidare till BB. väl på BB så blev vi mer eller mindre invisade till ett rum med en massa broshyrer som vi kunde läsa, och sen fick vi sköta oss själva, dvs ingen hjälp allas! -hur ammar man? -första blöjbytet? -påklädning? -sömn? ...ja en massa frågor som dök upp som man trodde att man skulle ha koll på, men det är verkligen så annorlunda när det är ens eget, så rädd att göra fel. ...Men människa som man är och en nybliven mamma, så kom det efter en stund och man kände sig ganska bekväm, och det blev naturligt att amma, att ta på kläder på detta lille pyre, även blöjbyterna blev naturliga, och sömnrutiner kom efter ca 2mån. man är skapt för att vara mamma helt enkelt :)
Efter två dagar på BB så tröttnade vi, rastlösa som vi är båda två (alla tre), och då åkte vi hem, spritade allt och de som kom hem spritade händer (oj vad nojjig man var den första tiden) ffa då vi var lite oroliga för att GBS:en kunde komma tillbaka (vilket den inte kan) Tiden gick och Elliots mage var inte mogen alls så kolik var mer eller mindre ett faktum under 2-3 månader, vilket vi absolut inte trodde att vi skulle klara av, men när man ser tillbaka på det nu, så minns man knappt (vilket är en överlevnadsstrategi tror jag, för om man skulle minnas den perioden så skulle man inte vilja ha några fler barn) Efter kontakt med Sue, Kiropraktor och specialiserad på barn med magproblem, och ändrad kost, så blev elliot mycket gladare och mådde mycket bättre.
Tiden går som sagt väldigt fort och ffa när man har barn, så nu bor vi i huset på Klinten, vi har en underbar son, och är lyckligt gifta (självklart är vi som alla andra gifta par, med gräl då och då, och känslor som går upp och ned ;) ....men jag är lycklig... //Mrs Friborg ps. skall bli bättre på att skriva, då jag vet att min själ mår bra av det :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar