Kärlek?

Ja, vad är egentligen kärlek? och kan man älska någon annan innan man älskar sig själv?

Hur lär man sig att låta sig bli älskad? Jag tror att detta är vanligare än vad man tror, att kärlek till sig själv är sällsynt. se bara på hur vi behandlar oss själva, med krav, stress och ingen egentid. jag kan bara prata för mig själv men vet också att jag pratar för en del andra också. Man tar gärna tag i andras problem och får den bekräftelsen men sen glömmer man sig själv totalt och sina egna problem, för att de är för jobbiga att ta itu med, eller? Jag övar dagligen på att ge mig själv den tiden jag behöver för att må bra, göra det som får mig att må bra. jag har mer med tiden insett att värde ligger inte i prestation. Att prestera i skolan, att ha bäst betyg, gör sig inte till en bättre människa. däremot att sätta sig själv i fokus, värdera det inre och det som får en att må bra, det gör en till en bättre människa. Och jag tror att sätta sig själv i fokus i sitt egna liv (att man är sin bästa vän) gör att det blir lättare att älska sig själv och på så sätt älska andra.

Man måste ta luft i vardagen, man måste göra det som man behöver, inte alltid det som man vill. "vad behöver jag för att må bra?" Förut gick jag mycket på vad det var som jag vill göra, och då blev det alltid för mycket, eftersom jag är en person som vill väldigt mycket :) men kanske inte alltid det som jag behöver för att få ett fungerande bra liv. Sen att våga sätta krav på folk runt omkring, speciellt att sätta gränser. Sätta gränser för sig själv. Att vara vänner med alla går tex inte så ibland måste man sortera och ibland måste man prioritera, om det är en relation som du vill ha kvar. Jag tror också att genom att säga nej och sätta gränser för dig själv och för andra, det skapar en trygghet på sikt. Jag vågar kräva mer ur min relation med anders efter det att jag har satt gränser för mig själv. det finns vissa saker jag verkligen inte vill gå med på och innan jag sätter gränsen för anders, så måste jag ha hittat den först själv. Det handlar om respekt och ens värde som person och individ. Sen är allt givetvis en balans, och det är där som det bär eller brister, finns balanden i förhållandet? finns redskapen att känna av varandra och att respektera varandra, finns kärleken?

Förut i förhållanden kan jag ha vart en person som har svalt mycket för att "allt skall vara bra", bara det att det var då JAG krympte som person, som individ. Då stod jag inte upp för det som jag behövde för att må bra, utan för att jag ville svälja. är lite svårt att förklara men huvudsaken är att man har två ben på jorden, står stadigt, och vet vad man behöver för att må bra. Sen att vissa saker måste jobbas på när man hittar en relation som man vill leva i, det är en självklarhet. En relation blir inte, en relation bildas av det man gör det till.

Sen har jag kommit på en annan sak när det gäller kärlek och äktenskap. Att man skall inte bara träffa rätt person med rätt personkemi utan man skall vara i samma stadie i livet, att man har samma mål med livet. att man värderar grundsakerna samma. Oavsett hur bra personkemin är, och hur bra det KAN bli, så ÄR det inte så bra.

Kunde tycka att det var läskigt att träffa A när allt detta fanns, och det blev läskigt av att det föll så naturligt. Och att komma tillbaka till att vi förlovade oss tidigt och redan ha bestämt vigsel nästa sommar, det har med att så mycket klaffar, och det KÄNNS. Sen älskar jag att det finns smågnabb, som att vem det är som alltid städar eller alltid lagar mat eller som alltid glömmer att hänga upp jackan :)

Man kommer alltid att ha diskussioner men jag tror, eller jag vet, att det håller förhållandet levande och det gör att man blir tajtare och starkare som par. Blir irriterad på folk som är konflikträdda, för det finns ju inget att vara rädd för. går man in med inställningen att detta kommer att förstöra, så kommer det att göra det också. Finns det något bättre när man lär känna varandra genom diskussioner som sedan leder till att man lär av varandra? :)

sen tror jag att ha inställningen att det kommer att komma kriser, jobbiga sådana, gör att det blir lättare när de väl kommer. allt som kommer som en chock gör allt mycket svårare, då känslorna är påkopplade som aldrig förr, och man kan komma att göra förhastade beslut eller att ord kommer utan mening.

Att kunna se förhållandet som en bergodahlbana genom livet och en nedförsbacke behövs för att få skjuts upp i en uppförsbacke.

Sen finns det vissa saker som inte går att lösa, det är när förtroendet bryts på något sätt. att man inte längre kan lita på varandra. försvinner den så försvinner kärleken. En otrohet är aldrig till för att förlåta, om inte förlåta föra att sedan gå vidare i en ny relation.

Nu har jag pratat mycket om djupa saker, för vissa. och vissa tycker säkert att jag är helt dum i huvudet, som överanalyserar saker. men det är detta som skrämmer mig. att sådana här analyseringar är så ovant för så många, när det egentligen skulle ligga som fokus hos alla människor och familjer. Att prata med varandra, diskutera, analysera, visa känslor, prata känslor.

Jag träffade en familj förra helgen (en av Anders tidigare arbetskollega) där de hade två helt underbara döttrar, 9 o 11 år. Deras föräldrar var så himla naturliga och familjen verkade väldigt harmoniska. Vi pratade under hela kvällen och de berättade att nyckeln till deras harmoni och naturlighet, var att de pratar som familj. de tar sig tiden att sitta och prata om livsfrågor som; "vad innebär en relation?", "hur uppfattas jag om jag gör så här eller så här?", "om jag vill satsa på basketen som jag vill så kanske jag borde ta o vila och äta bra efter skolan, innan träningen?". Jag blev så glad när jag hörde detta. men sen berättade de också att deras döttras vänner har flera gånger reagerat på att de "pratar" med varandra i familjen. Hur konstigt är inte det????

att "familjeråd", har en negativ klang i mångas öron, är också underligt. Man har ju genomgångar innan fotbollsmatcher och träningar. en familj är som ett team, så varför skall man inte ha genomgångar där för??

Jag hoppas att när jag o A får barn att vi från början alltid tillåter känslor, prata om känslor och att våga prata om problem. jag vet att det hjälper senare i livet, både i självlära och i relationslära :)

Jag har haft en underbar mamma som lärde mig detta. Och sen har jag en underbar vän som har bollat med mig sen tonåren, tack Jen för att du är min vän, och för att vi alltid kommer att ha varandra oavsett vad som än händer. :)

Nä, nu har jag tjatat nog och skall göra mig reda för Mandos timmar. Efter Mando blir det att repa nervsystemet med Jen och sen blir det fika och girltalk! Avslutar kvällen med ett core samt mrl pass på sportlife. Blir hämtad av min älskade och sen hem för en myskväll :) Känns som en väldigt bra dag för mig. Och varför den gör sig bra, det är för att den omgivs av det som jag behöver :) -kärlek, vänskap och kunskap....

Miss Y